Jag springer mestadels på grus och på skogstigar. Det är skönt att komma ut i skogen och mina knän tackar och bockar. Grus = mjukt och skönt. Nu är det tyvärr så att Stockholm Marathon inte springs ute i skogen utan på asfalt inne i stan, vilket innebär att jag måste börja vänja mina knän vid asfalt. Detta, mina vänner, kan bli en smärtsam historia eftersom det är lätt att överanstränga sig om man inte är försiktig. Jag har lärt mig denna läxa och hoppas att jag inte behöver göra det igen. För några år sedan sprang jag en mil på asfalt efter att ha haft ett långt uppehåll och mina knän blev inte normala på två veckor. Jag kunde knappt cykla till jobbet! Inte bra!
Därför hade jag tänkt att varva skog med stad ett tag för en långsam inskolning.
Men så kom snön... Nu måste jag slåss om utrymmet i skogen med längdskidåkarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar