Heureka

Jag kan ha hittat den igen. Motivationen. Det krävdes bara en skön terrängrunda. För hejochhå i min lilla låda så kul det är att springa terräng! Det finns absolut ingenting som slår det; smala stigar fyllda med ojämnheter, träd att ducka under, trädrötter att hoppa över.

Snacka om utmaning för både ben och hjärna. Det går liksom inte att släppa fokus ens för en sekund för då faller man på näsan. Det kanske bor en liten orienterare inom mig, om än så liten.

Ständigt

Jag vet inte vad jag gör fel, men något fel gör jag. Jag var hos kiropraktorn förra onsdagen, egentligen inte pga något akut problem, men han hittade minsann en hel del att knäcka till. Min rygglimpemuskel är t.ex. mycket större på höger sida än på vänster sida eftersom mitt bäckben var snett. Han sysslar dessutom med kinesiologi, vilket i princip innebär att han "avvaktiverar" musklerna i kroppen genom att trycka på olika punkter. Otroligt fascinerande!

Förra veckan tog jag det ganska lugnt med träning och tunga lyft, och tänkte mjukstarta den här veckan med ett lugnt mellanpass på Friskis & Svettis utomhusjympa i Laholm. Jojo. Någonstans i mitten av passet skulle vi ner på rygg och göra situps. Det var bara det att marken var väldigt ojämn där jag låg... Därefter skulle vi ner och göra armhävningar. Någonstans däremellan situpsen på den ojämna gräsmattan och armhävningarna på knä pajjade min rygg ihop igen. Låsning i bröstryggen med stort L.

Ontet har bara blivit värre ju fler dagar som går. Jag förstår inte varför jag har så lätt för att få låsningar i bröstryggen. Jag har alltid varit extremt nogrann med teknik och utförande när jag styrketränar och nu kan jag knappt titta åt en latsdragmaskin utan att få ont.

Är det åldern? Har löpare några ryggproblem eller är de förunnade detta? Jag har ju inte sprungit så mycket den senaste tiden och jag tänker att det kanske är den felande länken?