I våras när jag hade planer på att springa Stockholm Marathon så fick jag för mig att jag skulle vänja mina knän vid att springa på asfalt. Det var det dummaste jag kunde ha gjort tror jag. Innan dess hade jag sprungit mycket i skogen och på grusvägar, och att så bryskt gå över till att springa på asfalt - det är bara korkat.
Jag gillar att springa på asfalt, men det krävs en lång inskolningsperiod för att mina knän inte ska packa ihop. Fasat när jag tänker efter så började mina knäproblem redan för ca 4 år sedan. Jag hade haft ett litet uppehåll från löpträningen och det första löppass jag genomförde efter detta uppehåll innebar 10 km på asfalt. Jag kunde knappt ta ett löpsteg på en månad. Dumt dumt dumt.
Så därför trappar jag långsamt upp och springer på mestadels mjukt underlag. Springer man i stan så är det så klart svårt att undvika asfalt till 100%, men i Växjö har vi sådan tur att det finns en 4,5 km lång löpslinga (grus) som sträcker sig runt Växjö-sjön mitt i stan och den enda asfalt man måste bemästra är den på vägen dit. Uppvärmning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar