Jag har knappt några födelsemärken. Trots detta gick jag till hudläkaren hos Specialistläkargruppen här i Växjö för att ta bort
vad jag trodde var ett födelsemärke. Det hade blivit mörkt och skrovligt, och i och med att det satt på ett sådant ställe så att både sport-BH och vanligt bysthållare låg emot så kändes det som en god idé att ta bort det. Jag har sneglat på detta lilla "födelsemärke" i smyg ett bra tag och oroat mig för vad hudläkaren skulle säga, och när jag tog mod till mig och frågade D för några veckor sedan om han tyckte att jag skulle ta bort det, så sa han att det var nog en mycket god idé, med svag betoning på mycket.
Till saken hör att jag är hypokondriker och D brukar ta mina symptom med stort tålamod och förklara att det sitter nog bara i mitt huvud det där. Därför blev jag extra ängslig när han för en gångs skull reagerade. Då var det fara och färde!
När jag kom in till läkaren så tog han fram det stora förstoringsglaset, och så han "Ja du Johanna, det där är nog inget födelsemärke. Du vill nog inte veta vad det är!". Exakt det man
inte vill höra när man kommer för att ta bort ett födelsemärke. "Vad är det då?" ynkade jag fram. "Jo du, det där är en ÅLDERSVÅRTA!". Till saken hör också att hudläkaren är norrman och han går högre och högre i falsett när han pratar. :)
Jag fick lägga mig på britsen. Utan bedövning skrapade han bort "den som numera inte får nämnas vid namn" och så fick jag ett plåster på såret. Kvar finns ett pyttelitet rött märke som bleknar mer och mer. Det gjorde inte ens ont.