Jag kan ha hittat den igen. Motivationen. Det krävdes bara en skön terrängrunda. För hejochhå i min lilla låda så kul det är att springa terräng! Det finns absolut ingenting som slår det; smala stigar fyllda med ojämnheter, träd att ducka under, trädrötter att hoppa över.
Snacka om utmaning för både ben och hjärna. Det går liksom inte att släppa fokus ens för en sekund för då faller man på näsan. Det kanske bor en liten orienterare inom mig, om än så liten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar